Republikens president Alexander Stubbs tal vid ambassadörsmötet i Helsingfors den 25 augusti 2026

Ärade beskickningschefer, bästa ambassadörer!

Till att börja med vill jag framföra hälsningar från Ukraina, varifrån jag anlände i morse. President Zelenskyjs budskap till oss allierade var tydligt: Ukraina behöver stöd för sitt luftförsvar, sin energiförsörjning och sin finansiering.

Mycket har hänt inom utrikes- och säkerhetspolitiken sedan fjolårets ambassadörsdagar, men stödet till Ukraina förblir en av våra högsta prioriteringar.

I mitt tal i fjol beskrev jag spelplanen inom utrikes- och säkerhetspolitiken genom värderingar, intressen och makt. Jag konstaterade att vår makt som ett litet land är begränsad, men att vi bör sträva efter att maximera vårt inflytande.

I dag vill jag tala om de verktyg vi använder för att göra det. Särskilt tre av dem: Nato, Europeiska unionen och Förenta nationerna. Finlands utrikespolitik måste vara aktiv, såväl inom dessa tre institutioner som i bilaterala relationer.

***

Vi lever i en brytningstid. Teknik, ekonomi och säkerhet flätas samman på ett sätt som förändrar grunden för hela den internationella ordningen. Diplomater behöver knappast påminnas om att allt i dag är utrikes- och säkerhetspolitik.

Artificiell intelligens och annan omvälvande teknik har hamnat i centrum för maktpolitiken. De har blivit strategiska resurser som påverkar ekonomisk konkurrenskraft, politisk makt och försvarsförmåga. Den ekonomiska konkurrensen har hårdnat och blivit allt mer politiserad. Ekonomiska och tekniska beroenden har blivit säkerhetspolitiska frågor.

Kriget i Europa har fått oss att återigen fokusera på säkerhet. Samtidigt tvingar Förenta staternas förändrade politik dess allierade - i Europa, Mellanöstern och Indo-Stillahavsregionen - att ta ett större ansvar för sin egen och sin regions säkerhet. Förenta staternas nuvarande administration agerar transaktionellt. Inte utifrån de samarbetsinriktade spelregler som vi har varit vana vid. Till detta måste vi anpassa oss, utan att göra avkall på våra värderingar.

I tider som dessa är det lätt att se små länder som enbart åskådare. Men Finland har inte råd att sitta på åskådarläktaren när historia skrivs. Den pågående omställningen innebär risker som vi måste förbereda oss för. Men den medför också möjligheter att stärka vår ställning och öka vårt inflytande. Nu är det inte läge att vända sig inåt. Nu är det dags att påverka.

Vårt inflytande bygger inte bara på ett starkt nätverk av bilaterala relationer, utan också på ett aktivt engagemang i internationella organisationer. Det är verktyg genom vilka vi kan maximera vårt inflytande.

De viktigaste är Nato, EU och FN. De är inte bara institutioner som driver en ändlös rad av möten. De är källor till makt. För ett litet land som Finland är starka internationella institutioner en tillgång.

Nato utgör grunden för vår säkerhet. Det är en allians som förenar militärt försvar, teknisk utveckling och industriell kapacitet. EU är en ekonomisk och geopolitisk maktfaktor som stärker vårt oberoende. I FN kan vi påverka hur den pågående omställningen hanteras, och genom ett klokt, modigt och konsekvent agerande kan vi också påverka världsordningens inriktning.

***

Låt oss börja med Nato.

Finland har övergått till en ny era inom försvaret. Vi bygger upp försvaret tillsammans med våra allierade. Vårt försvar grundar sig på avskräckning. I Finland är avskräckning ett relativt nytt och för många kanske ett obekant begrepp.

Syftet med avskräckning är att säkerställa att konflikter aldrig uppstår. Natos övergripande avskräckning består av tre delområden: konventionella styrkor, robotförsvar och kärnvapen. Dessa kompletteras av rymd- och cyberförmågor.

Vi gick med i Nato i en period av förändring. En del kanske trodde att Natomedlemskapet var slutet på historien för Finlands del. Att medlemskapet var ändstationen. Men så är det naturligtvis inte. Som medlem i alliansen kunde vi börja vårt påverkansarbete. Rysslands invasion av Ukraina innebar en återgång till fabriksinställningarna och gav oss möjlighet att delta i byggandet av en ny version av alliansen, Nato 3.0.

Alla administrationer i Förenta staterna sedan president Truman har efterlyst en jämnare bördefördelning. Trumpadministrationens andra mandatperiod satte ytterligare fart på processen. För Europa är budskapet tydligt: vi måste ta ett större ansvar för vår egen säkerhet och vårt eget försvar.

Arbetet med att bygga ett mer europeiskt Nato är redan i gång. Vi är på väg mot en era av strategisk konkurrens. Toppmötet i Ankara var en milstolpe. Men både processen och slutmålet är i många avseenden fortfarande öppna. Vi bygger bron till framtiden i takt med att vi går vidare.

Vi behöver nya europeiska förmågor. Men det handlar inte om att ersätta Förenta staternas kapacitet rakt av. Det behövs också ett nytt sätt att tänka och en ny strategisk kultur. Vi måste klara av att göra två saker samtidigt: stärka Europas handlingskraft och motverka en transatlantisk frikoppling. Det kräver att vi identifierar våra gemensamma intressen.

Lösningar söks både inom Nato och på andra håll. EU:s roll växer. Unionen är inte bara en möjliggörare, utan också en aktör i egen rätt. Försvaret existerar inte i ett vakuum, utan i samspel med ekonomin, tekniken och säkerheten. Även betydelsen av regionalt och bilateralt samarbete ökar. I sista hand vilar allt vi gör på det finländska samhället och dess resurser - såväl fysiska som mentala.

Vårt Natomedlemskap har stärkt vår internationella ställning och vår säkerhet. Vi står inte längre utanför och väntar på att Nato ska bli mer europeiskt. Som en del av alliansen arbetar vi aktivt för att bygga ett starkare och mer europeiskt Nato. Och eftersom vi nu äntligen är medlemmar bidrar vi också till att göra Nato mer finländskt.

***

För det andra, Europa.

År 1950 skrev Robert Schuman: "Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror". En annan av arkitekterna bakom den europeiska integrationen, Jean Monnet, sade som bekant: "Ingenting är möjligt utan människor, men ingenting består utan institutioner".

Europa låg i ruiner efter kriget, och det rådde en djup motsättning mellan de ledande staterna. Schuman insåg att en återgång till det gamla inte skulle garantera fred. Det behövdes något nytt. Monnet insåg å sin sida att medan människor skapar förändring, är det institutionerna som får den att bestå.

Dessa insikter och årtionden av arbete för Europas integration har förhindrat ett nytt krig mellan Europas stater. I dag är frågan: hur försvarar vi freden och tryggar allt det vi har byggt upp i en värld präglad av maktpolitik? Återigen behövs något nytt, något som motsvarar de faror vi står inför.

Integration är en del av svaret. En annan del är handlingskraft. Europa behöver politisk handlingskraft för att vara en trovärdig aktör med en tyngd som motsvarar dess storlek. Europa behöver ekonomisk styrka och förmåga att använda sina handelspolitiska instrument för att trygga sina medborgares välfärd. Europa behöver också försvarsförmåga för att skydda sig mot hoten i vår omvärld och stärka sitt oberoende av externa aktörer. Allt detta drivs nu framåt med högsta prioritet. Ett mer geopolitiskt Europa har vuxit fram.

Den goda nyheten är att EU har attraktionskraft i dagens instabila värld. Unionen kanske ses som tråkig, men också som en stabil och pålitlig aktör. Nästan alla stater i Europa vill antingen ansluta sig till unionen eller närma sig den. Detta bör EU ta till vara.

Min tes är att Europa behöver flexibel integration. En allt-eller-inget-ansats fungerar inte. Om vi vill att EU ska vara starkare, mer resilient och mer handlingskraftigt, krävs de kreativa ansträngningar som Schuman efterlyste. Det handlar både om att i rask takt integrera Ukraina och att föra partnerländer som Norge, Storbritannien, Kanada och Island så nära unionen som möjligt.

Historien tog inte slut med kalla krigets slut. Inte heller EU kommer någonsin att bli färdigt. Men vi finländare kan välja vad vi gör. Vi kan nöja oss med att beklaga Europas svagheter. Eller så kan vi kavla upp ärmarna och göra Europa starkare. Jag vill tro att vi hör till dem som tar initiativ, att vi är aktiva.

***

För det tredje vill jag tala om FN.

Årets högnivåvecka i FN:s generalförsamling kommer att vara särskilt betydelsefull. Den är viktig för Förenta nationerna, som strävar efter att bevara sin ställning och trovärdighet, och den är viktig för Finland, som nyligen har inlett sin kampanj för en plats i säkerhetsrådet. FN står vid ett vägskäl. Nästa generalsekreterares mandatperiod kommer att avgöra om organisationen blir starkare eller förlorar i relevans.

Många av de världsledare som samlas i New York tvivlar på FN:s handlingsförmåga, och med rätta. Organisationens maktstrukturer återspeglar den västcentrerade maktbalans som uppstod efter andra världskriget. Dess viktigaste beslutsorgan, säkerhetsrådet, har sedan länge varit lamslaget i de allra viktigaste frågorna om krig och fred.

Världens stormakter gör helt enkelt som de vill utan att söka säkerhetsrådets godkännande. Vår grannstat för ett krig som bryter mot alla grundläggande principer i FN-stadgan. Och i en tid då antalet konflikter och våldshandlingar i världen är högre än någonsin sedan andra världskriget lyser FN med sin frånvaro i fredsmedlingsinsatserna.

Under det senaste året har jag läst memoarer av tidigare generalsekreterare för FN. Även om varje generalsekreterare oundvikligen har präglats av sin tid, har de mest framgångsrika, såsom U Thant och Kofi Annan, varit driftiga och skickliga diplomater som vågade när andra tvekade. Dessa egenskaper behövs också inom fredsmedlingen, där FN måste återta den roll som fastställts i dess stadga.

Den kommande generalsekreteraren måste tillsammans med medlemsstaterna återupprätta organisationens trovärdighet. I detta arbete måste vi aktivt delta. Vi kan inte kasta in handduken. Att stärka det multilaterala regelbaserade systemet ligger i linje med både våra värderingar och våra intressen. Även om situationen är utmanande är den inte omöjlig. Ryktena om multilateralismens död är kraftigt överdrivna.

En värld utan regler är inget alternativ. Men det pågår en kamp om vilka regler som i framtiden ska styra de internationella relationerna. Detta kommer att ha en direkt inverkan också på Finland och våra intressen. För oss kommer hörnstenarna i den internationella rätten, såsom förbudet mot användning av våld, respekten för territoriell integritet och för mänskliga rättigheter, att vara viktiga även framöver. Dem måste vi försvara.

Finland kandiderar till en plats i säkerhetsrådet vid en kritisk tidpunkt, när världsordningens framtida riktning formas. Genom skicklig diplomati, alliansbyggande och förmåga att ta initiativ kan vi utöva inflytande även som en liten, icke-permanent medlem. Vi har något som är sällsynt i dagens värld: ett rykte som brobyggare och en kompetent, konsekvent och pålitlig aktör.

I många frågor kan vägen till en starkare multilateralism gå genom plurilateralism. Vi måste identifiera möjligheter att bygga flexibla koalitioner kring frågor som är viktiga för oss. Vi får inte bli fångar av invanda mönster och byråkrati. Vi måste bedriva samarbete på ett kreativt sätt och söka partnerskap på bred front. Rätt använda undergräver sådana koalitioner av villiga inte multilateralismen. Tvärtom stärker de samarbetet och lägger grunden för dess fortsatta utveckling.

Nu när kampanjen för en plats i säkerhetsrådet drar i gång på allvar vill jag försäkra att ni har mitt fulla stöd i det arbetet. Det är uppenbart att både kampanjen och, förhoppningsvis, vårt framtida medlemskap kräver ett smidigt samarbete här på hemmaplan.

***

Bästa ambassadörer!

Många av er arbetar med dessa tre institutioner: Nato, EU och FN. Jag vill uppmuntra er att vara modiga och aktiva. Alla tre är verktyg i vår utrikes- och säkerhetspolitik, och vi måste våga använda dem fullt ut.

Lika viktigt är det att bygga upp och upprätthålla ett starkt nätverk av bilaterala relationer. Djupa och förtroendefulla relationer med våra närmaste allierade, såsom de nordiska och baltiska länderna, Förenta staterna och Europas ledande stater, utgör grunden för allt. Vi gör mycket. Vi kan göra mer.

Vi behöver också bredare nätverk, fler partnerskap och större marknader. Tyngdpunkten i ekonomin och makten håller på att förskjutas mot det globala syd. Detta måste vi reagera på, både som Finland och som medlem av EU. Finland har knappast någonsin varit så globalt sammanlänkat som i dag. För detta har ni och vi tillsammans arbetat målmedvetet, och det vill jag tacka er för.

Så länge Ryssland fortsätter sitt olagliga anfallskrig förblir stödet till Ukraina en central prioritering i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Det är både moraliskt rätt och ligger i vårt nationella intresse. När det gäller Nato och Europeiska unionen är vår hållning klar: Ukraina har valt en europeisk och transatlantisk framtid och uttalat sin ambition att bli medlem i såväl EU som Nato. Finland står bakom den ambitionen.

Ryssland är och förblir vår granne. När kriget är över kommer vi att ompröva vårt förhållande till Ryssland. Vi står inte längre ensamma, utan är en del av världens starkaste militärallians. Gränsen mellan Finland och Ryssland har blivit en gräns mellan Nato och Ryssland. Det behöver inte innebära en ny järnridå. Jag hoppas att det kommer en tid då våra grannrelationer åter kan fungera väl. Som jag ofta har konstaterat är det Rysslands eget agerande som avgör hur våra relationer utvecklas.

***

Kära vänner!

Om jag i dag fick uppgiften att sammanfatta kärnan i vår utrikes- och säkerhetspolitik, skulle jag dela in den i följande tre prioriteringar: att trygga våra nationella intressen och vår nationella säkerhet, att ta ansvar för Europa och att utöva globalt inflytande. Detta kräver en aktiv utrikespolitik.

Vi får inte vända oss inåt och bara värna vår egen säkerhet. Vår säkerhet kan inte existera utan Europas säkerhet. Därför måste vi bygga ett starkare och tryggare Europa.

Vi får inte bara passivt vara en del av Europa. Vi måste bidra till att stärka Europa, såväl inom Nato som inom Europeiska unionen.

Vi får inte bara se på när den internationella ordningen urholkas. Vi måste stå upp för den och hjälpa den att utvecklas och förnyas.

I allt detta har utrikesministeriet en central roll. Ert arbete skapar säkerhet, inflytande och konkurrenskraft. Som det också har konstaterats här är diplomati en del av totalförsvaret.

Jag förstår att det i det rådande resursläget kan kännas som om ni hela tiden förväntas göra allt mer med allt mindre. Det är förstås inte möjligt. Framgång ska inte mätas i mängd, utan i genomslag och effekt. Fokusera på de frågor där ni kan göra störst skillnad.

Er kompetens är värdefull. Nöj er inte med att vara passiva åskådare och verkställare. Var modiga. Se helheten och för fram era tankar och idéer. Var aktiva. För människor samman. Ta initiativ. Dela med er av finländsk sakkunskap. Påverka politikens inriktning, såväl på den internationella arenan som i Finland. Och när riktningen väl är utstakad, arbeta beslutsamt för att nå målet.

Finland är världens lyckligaste land för nionde året i rad. Redan för över 2000 år sedan visste Thukydides: "Hemligheten med lycka är frihet. Hemligheten med frihet är mod". Vi behöver mod att försvara våra intressen, ta vår plats, göra våra röster hörda och påverka. Det är vår uppgift. Min och er.

Avslutningsvis vill jag tacka utrikesminister Valtonen och utrikeshandels- och utvecklingsminister Tavio för ett utmärkt samarbete under denna regeringsperiod. Jag vill också tacka utrikesministeriets statssekreterare Jukka Salovaara för en utomordentlig insats under de senaste kritiska åren och önska dig all lycka och framgång i ditt kommande viktiga uppdrag. Samtidigt vill jag gratulera den tillträdande statssekreteraren Tuomas Tapio. Utrikesministeriet förblir i goda händer.

Tack.