04/15/2026 | Press release | Distributed by Public on 04/15/2026 00:23
Lidande i olika former är en ofrånkomlig del av livet och därför är det viktigt att vi kan bemöta lidande och motgångar. Ett nytt spetsenhetsprojekt undersöker lidandet som fenomen, men framför allt vårt sätt att förhålla oss till lidande och hurdana betydelser vi ger lidandet.
- Vi vill fördjupa förståelsen om lidande och utveckla vårt etiska förhållningssätt till det, säger projektets ledare, professorn i religionsfilosofi
Pihlström leder , som är en del av Finlands Akademisk spetsenhetsprogram. Det åttaåriga (2026-2033) mångvetenskapliga projektet har fått en finansiering på flera miljoner euro.
Det omfattande projektet försöker utreda hur vi kan förbättra både våra egna liv och den omgivande världen genom att göra vårt förhållningssätt till lidande mer förnuftigt.
Vi människor har ett behov att berättiga lidandet. Vi söker ofta tröst och innebörd genom att tänka att lidandet har en mening som kan leda till något större och godare. Tanken om berättigat lidande är starkt närvarande i vår vardag.
- Till exempel i politiken motiveras åtgärder som producerar lidande för en del utifrån resonemanget att de leder till mer gott med tanke på helheten. Vi blir sannolikt aldrig helt och hållet av med ett sådant tankesätt i det vardagliga tänkandet eller i samhällsdebatten, säger Pihlström.
I det religionsfilosofiska ramverket är denna typ av meningssökande för lidande känt som teodicéproblemet: Hur är det möjligt att det finns så mycket meningslöst lidande och ondska i världen om det verkligen finns en god och allsmäktig gud?
Forskningsprojektet som nu inleds grundar sig dock på motsatsen, det vill säga antiteodicé. Detta synsätt godtar möjligheten att lidandet inte nödvändigtvis kan ges en mening eller berättigas på något sätt.
- Det finns visserligen mycket nyttigt lidande, till exempel ett smärtsamt vårdingrepp, men det finns också lidande som inte på något sätt kan motiveras rationellt eller etiskt.
Även om det kan ge tröst att söka efter mening, kan det också vara etiskt problematiskt med tanke på den som upplevt lidande. När upplevelsen av lidande underkastas det större goda, skuldbeläggs den som lidit om inte upplevelsen leder till något större gott eller andlig utveckling. Som ett extremt exempel på vansinnet med att söka efter mening nämner Pihlström holocausten:
- Vad var det stora och goda som den ledde till? Vi borde på något sätt kunna acceptera möjligheten att det finns lidande som är helt vansinnigt och meningslöst.
En av projektets ledande tankar är just att det är fel att söka mening i alla motgångar. Därför borde vi hitta bättre alternativ till detta inrotade tankesätt.
När vi upplever lidande söker sig vårt sinne ofta till ytterligheter, vare sig det handlar om en personlig motgång eller ett samhälleligt problem. En pessimist betraktar världens nuläge och drar slutsatsen att ingenting kan göras. En optimist är djupt övertygad om att allt nog sist och slutligen löser sig och blir bra.
- Optimism och pessimism är inte endast felaktiga ståndpunkter, utan till och med snedvridna. De leder till en falsk förståelse om vad mänskligt tänkande är och vad det innebär att agera utifrån det, säger Pihlström.
Som alternativ erbjuder forskningsprojektet meliorism, som utgör projektets röda tråd. Meliorismen är ett tankesätt som är lättast att greppa just genom optimismen och pessimismen, i och med att den placerar sig i gränslandet mellan dessa. Enligt meliorismen är ett positivt slutresultat inte oundvikligt (optimism) eller omöjligt (pessimism). Begreppet härstammar från det latinska ordet melior som betyder bättre. Den brittiska författaren George Eliot uppfann begreppet på 1800-talet. Termen är alltså inte egentligen ny, även om den troligtvis fortfarande är okänd för de flesta.
Meliorismen betonar att framtiden genuint är oviss och osäker. Världen kan och ska förbättras sakta och säkert genom mänsklig ansträngning. Vi ska därför göra vårt yttersta för att förbättra saker och ting, utan några garantier om att våra gärningar har ett positivt eller negativt slutresultat.
- Optimismen och pessimismen är i sina renodlade former passiva tankesätt som inte motiverar till handling. För pessimisten är det ingen idé att göra något för att främja saker och ting, medan optimisten inte behöver göra något eftersom allt ändå kommer att bli bra. Meliorismen är däremot den aktiva aktörens filosofi.
I forskningsprojektet betraktas lidandet genom meliorismen. Meliorismen tillämpas dock inte som en färdig lära, utan som en del av projektet försöker forskarna även utveckla själva begreppet och lära sig mer om att tillämpa det.
Spetsenhetsprojektet kommer att sysselsätta cirka tjugo forskare och det består av fem arbetspaket av vilka fyra är placerade vid Teologiska fakulteten. På detta sätt granskas lidandets problem ur många olika synvinklar.
Pihlström leder själv ett arbetspaket som fokuserar på antiteodicé och på att definiera lidandet och meliorismen som föremål för filosofisk forskning. Fokus ligger också på metoderna för denna typ av forskning. leder en grupp som undersöker den levda religionens och icke-religiösa åskådningars förhållande till lidandet. I praktiken undersöker gruppen bland annat de perspektiv på lidande som finns bland människor som deltar i vården av döende patienter.
Det idéhistoriska perspektivet representeras av ett delprojekt som leds av och fokuserar på sätt att lindra extremt lidande i etikens och rättens historia. Denna del av projektet undersöker även hur människor har förhållit sig till brott mot etiska eller juridiska normer i tider av extrem nöd, till exempel i krigssituationer eller vid svält.
leder en religionsfilosofisk grupp som betraktar både religiösa och icke-religiösa åskådningars förhållande till lidande, död, hopp och livets meningsfullhet.
Därutöver studerar en grupp vid Tammerfors universitet under ledning av Sari Kivistö lidandets ställning i litteraturen och litteraturfilosofin.
Ett optimistiskt förhållningssätt till den omgivande världen kan vara ett mycket farligt tankesätt. Sami Pihlström har reflekterat en hel del över frågor kring krig och fred och observerat att optimism kan leda till kolossal förödelse.
- I denna geopolitiska situation känns det uppenbart att vi i Europa länge har varit alltför optimistiska, först i fråga om Ryssland och sedan USA. Vi har inte tagit den enorma omvälvningen i tankesätt och värderingar på allvar. Vi måste verkligen förstå att vi inte längre har råd med en sådan ogrundad optimism.
Enligt Pihlström är överflödig optimism och en strävan efter det bästa möjliga slutresultatet ett rätt så säkert sätt att misslyckas.
- Voltaire sade i tiderna att det bästa kan vara det godas fiende. Att eftersträva ett utopiskt slutresultat kan leda till förödelse.
Pihlström har behandlat optimismens faror genom att använda som exempel. Diskussionen om unilateral kärnvapennedrustning är enligt honom ett bra exempel på riskerna med välvilligt utopiskt tänkande.
- Förslagen om att vi ensidigt bör avstå från kärnvapen och att resten av världen då skulle följa vårt exempel anser jag representera ett farligt sätt att tänka. Det är ju ett fint ideal, men i praktiken är det vägen till undergången. Om Nato-länderna skulle avstå från att ha kärnvapen i avskräckande syfte skulle det betyda att vi överlåter världen till skurkar.
- Melioristen godtar, om än motvilligt, att vi måste upprätthålla kärnvapenavskräckningen för att kunna skydda sådana samhällen och institutioner inom ramen för vilka vi med små steg kan försöka förbättra världen. Därför anser jag att meliorismen är den enda vettiga ståndpunkten. Meliorismen är ett nödvändigt villkor för ett tankesätt som orienterar sig mot en ansvarsfull framtid.
Nyhetsbrev